Giro de Hökarängens BP etapp 10

 
Etapp 10 Skicka BK - FC Sillstryparna 2-1 (1-0)

Mål: Kim x 2 (Fritz på dubbelass).

Så var nivån på Skickas spel: Stundtals mixdeluxe.

Så var vi: Unga, erfarna, rutinerade och ivriga i en kollektiv enhet, 

Kapten på skutan: Coach Sara

Så var publiken: Fullkomligt lysnade. Med Anna F tillbaka vid sidan om planen gör Skicka aldrig en dålig match. Fantastiskt korrigerat tifo dessutom Anna. Se det här.

Dagens klipp (i dojjan): Rocky som endast gav 900 :- för ett par pjux som vanligtvis ligger på 3 lakan. Se bild i slutet.

(Utnyttja fördelarna med kändisskapet i Skicka innebär ni andra också. Folk har koll på oss. Särskilt sportintresserade i sportbutiker som gärna drar av ett par hundralappar för att visa deras respekt).

Segern är vår, segern är vår, vi har vunnit, segern är vår.

Vi har seglat över havet för att se det bästa laget - Skicka, Skicka, Skicka.

Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dem som vinner mest, SKICKA BK!

Här ovan har vi ett axplock av de ramsor som ekade runt Hökarängen sent i går kväll. Ur askan återuppstår den, fågel fenixen, som ett nytt levande ting, en ny individ. I går återuppstod Skicka BK som ett nytt kollektiv, en ny enhet. Om förra veckans match var en brutal skogsbrand som slukade allt skogens levande var detta tiden efter, då skogen är mer frodig än någonsin tidigare. Jaja, ni kanske förstår vart jag är på väg. Vi vann alltså det viktiga bottenmötet mot svårspelade FC Sillstryparna. En seger som med stor sannolikhet innebar säkrandet av spel i högsta ligan även kommande säsong. Utan att varit konkurshotade, eller haft dålig ekonomi (eller en ekonomi överhuvudtaget) så skulle jag vilja skriva - elitlicensen är räddad! Känns mäktigt att skriva ut här på blogen liksom. Nu tror jag i och för sig att vi skulle ha fått stanna i ettan oavsett, nästa år, eftersom båda våra nemisisar One Dream och Favoriter i Re-Mix dragit sig ur serien. Nu när jag väl skrev det slog det mig att det kanske finns ett samband. Kan det vara så att inget av dessa lag står ut med att ha oss i samma serie?

Hur som helst, 2-1 blev slutresultatet och för detta har vi mycket tacka vår för kvällen självutnämnda coach Sara. Sara är snygg-Annas lillasyster Elins kompis. Hon spelar även i Hammarbys a-lag (!), Skicka bugar i respekt. Sara kom alltså till matchen i sällskap med blixtinkallade Elin som vi bara timmar före matchen lyckades panikförhandla fram en deal med då (i år igen) 75 procent av våra tjejer plötsligt i slutet av säsongen random börjar försvinna efter en rad av dåligt genomförda beslut och handlingar. Det hade "dubbelbokats", det skulle "jobbas" och det hade gjort sig illas sig på sängen under natten (?). Nog om det, mer om de som var där . Vi pratade efter matchen om att detta var en coachseger. Det ligger något i detta. Vi prövade återigen vår nya taktik och i dag kändes den mer eller mindre fulländad. En nyckel till det tror jag snacket från sidan bidrog till (även från Fimpen i buren, ska tilläggas). Vart du än var på planen under matchens gång visste du exakt vart du hade dina medspelare, och du visste även vart dina motspelare var. Av någon mystisk anledning hade coach Sara lärt sig namnen på alla oss och jag tror hon skrek mer under hela matchen än vad vi skrikit under hela säsongen tillsammans. Detta smittade självklart av sig ute på planen och det där goda humöret vi brukar kunna ha de första fem minutrarna i en match återfanns under nästan hela matchens gång. 2-1 mot fiskrensargänget Sillstryparna. Ingenting att vara lyrisk över tänker ni. Min reaktion: jo. Sättet vi gjorde det på får de gamla drömmarna om mix-vm-guld att komma fram igen. Vi är åter på rätt spår.

Matchen då?
Med Petter i vägskickad till skolbänken på egen begäran (7.5 poängskursen "Vart får målvakten ta med händerna, och inte") så var det Fimpen som kvällen till ära fick vakta de skeva målen på Hökarängens usla grus. Efter att fått tillsägelse av domaren om att inte spela i samma färger som Stryparna fick han låna Linus finska landslagströja i hockey från 93. Jag tror den en gång tillhörde Jarmo Myllys. Hur du fått tag på den Rocky, ja det får bli en egen historia längre fram. Vidare mönstrade vi följande lag: Jessica, John, Rocky, Fritte, Kim, Emil, Elin och Erik.

Redan från avblåsning var vi på hugget och skapade ett fullkomligt livsfarligt anfall direkt. Nej men det var helt okej farligt faktiskt. Något jag märkt vi lyckats med i flera matcher i rad - anfalla direkt från avspark. Vi tog tidigt kommandot, tog oss tid och rullade boll. Det dröjde inte länge innan första rejäla målchansen kom. Vi lyckades använda kanterna jättebra och Frida och Elin var delaktiga i i princip varenda anfall/uppspel. Elins insatts förtjänar, by the way, heluppslag i Sportbladet. Extremt spelskicklig, hög spelförståelse och ett jävla slit. Förutom stor delaktighet i speluppbyggnadsprocessen hade hon även ett gäng avslut samt var ofta inblandad i det defensiva (hon kommer direkt från division 1, har vi budget kommer vi garanterat att lägga ett bud. Intresserade sponsorer - ring marknadsavdelningen asap).

   Efter nästan halva första halvlek hade passerat fick vi äntligen utdelning för vårt flitiga anfallsförsökande. En snabb boll från backlinjen ut på kanten till Elin som i sin tur tog med sig den en bit innan hon sedan lade en kross över till andra sidan, där  undertecknad (#9) fanns redo för ett skandalöst skottförsök. Försöket ledde dock till Frida, två meter bredvid, som snabbt läste av situationen (motståndare på väg i full fart mot henne) och istället för att göra det självklara på en studsande boll i straffområdet, att skjuta, så bröstade hon ner bollen tillbaka till #9 som med vänstern (just det Emil) hårt dunkade in bollen bakom en skymd sill. 1-0 stod sig sedan halvleken ut.

Tugget i halvtid var bra och positivt. Coach Sara kom med några bra anmärkningar som jag tror alla kunde relatera till. Dels att vi var för långt lag, i uppspelet var lagdelarna lite för särade samt dels om hur vi låg i press. Sara menade att vi vid varje situation hade två val: antingen bestämma sig för att tvärsäkert ta bollen direkt eller ligga bakom sin spelare och helt enkelt se till att denne inte skulle få vända sig om.

  Vi var ett sammanbitet och taggat gäng som gick ut för andra halvlek. Som så många gånger förr hade vi svårt att öppna andra i samma "höga" tempo som vår första. Vi blev ivriga och stressade, som att vi verkligen höll på att bli av med vår ledning. Så var ju inte fallet, men så fort vi blev stinsiga så bjöd vi in motståndarna till matchen. De fick upp något slags tryck på oss och vi hamnade för långt ned i banan. Vi hade ganska bra med chanser i andra också, särskilt på kontringar, men tyvärr lyckades Sillstryparna bryta sig igenom vår försvarsslägga (Jessica/John/linus) i en typisk Skicka-släpper-in-ett-mål-situation. Det vill säga en djupledsboll (ofta från målvakt) som får någon studs förbi en av backarna, någon giganstisk människa älgar genom resterande försvar och skjuter blint på kraft bakom vår målis, 1-1.
  Efter denna kvittering lyckades vi dock komma tillbaka, vi lyckades hitta tillbaka ett självförtroende och vi började mer och mer rulla boll likt vi gjorde i första halvlek. Både Erik och Frida visade brassetendenser vid flera fina uppspel och avslut som med lite tur hade kunnat ge resultat. Även John, slitvargen, var uppe på något fint avslut. Det skulle dröja till matchens sista minut innan dramat skulle få en upplösning. Frida fick en boll serverad ute på kanten, i mitten av planen, som hon tog med sig i farten, gjorde en kille, och spelade sedan #9 som då hade hamnat i favoritposition (i fart på väg rakt mot målet). Nu blir det jag-form några meningar här: Jag fick bollen av Frida, kände att min första touch var perfekt, jag bollen limmad vid fötterna och kände att ett snabbt ryck på det här och jag kommer att få ett bra skottläge. Sagt och gjort, jag accelererade något djävulskt och kom till ett drömläge. Hann tänka att detta avslut kan sluta på två sätt. Antingen klipper jag tre-fyra grenar i skogen, gör ett gäng fåglar hemlösa, eller så blir det fan jävligt snyggt. Ingetdera skedde, men bollen gick in via, och under, målvaktens ben. Träffen blev hyffsat hård och ovanpå bollen. Jag kände mig verkligen som Super-Mac eftersom jag verkligen kände att jag flög ovanför bollen vid skottillfälet.

2-1 blev alltså slutresultatet. Sillstryparna hann med ett anfall till innan domaren blåste av men det hade Jessica full koll på.

Det finns mycket att ta med sig i från denna match. Förutom taktiken, som återigen fungerade bra, var Linus och John riktigt säkra som mittbackar. Fett stabila. Hela laget, varenda beståndsdel gjorde en riktigt bra match. Som så många gånger förr, en ytterligare eloge till tjejerna (Jessica, Frida, Elin) som spelade hela matchen alla tre. Och hur de spelade sen. Även riktigt kul att John gjorde en grym matchcomeback, med råge, efter en kortare tids uppehåll för jobba med Juns (dottern hans) försök att komma med i Busters 100-klubb i lägst möjliga ålder.

Hörni, it's all looking good!

Det är fredag morgon, regnet vräker ner utanför fönstret. (Ja, jag sitter på jobbet och bloggar. Men nej, jag skrev inte allt på jobbet. Men jo, jag skrev ganska mycket här. Jo, jag gör ett bra arbete i övrigt). Skicka visar återigen sina bästa sidor, blottar själ och karaktär för hela fotbollssverige, och bjuder på världsklassfotboll. Bättre start på helgen kan man ju leta efter.

Tävling: Vem har bäst helgplaner? (Motivera i kommentarsfältet varför din helg kommer bli bättre än någon annans).
Pris: Du blir uthängd med dina planer på bloggen.

FORZA SKICKA BK!