fredag 25 maj 2012

Giro de Hökarängens BP etapp 3


Detta inlägg är felaktigt. Det blev knas.


Etapp 6 Bollmora Inter - Skicka BK 3-2 (1-1)

Mål: Emil och Erik.
Så var nivån på spelet: Mixvärldsklass.
Så var vi: Bra och somriga. 
Så var stämningen: Som den ska vara i det nya Skicka; extremt chillaxed. 
Så var vädret: Ytterligare en fett äkta jävla sommarkväll. 
Publik: Rebeckas mamma och syster. SVENSTAVIK REPRESENTING.
Fråga: Vad sade de egentligen, Bollmora, när de kommunicerade sinsemellan på spanska.  Var det avgörande momentet i matchen att vi inte hade en tolk på planen?

Tidig seriefinal. Vem hade kunnat ana, för några månader sedan, att vi redan efter sex omgångar skulle vara och tampas uppe i toppen? Jag har ju självfallet aldrig tvivlat men jag vet ni där ute som inte vågar satsa lika stora summor nu när vi är uppe i ettan. Sluta spela på hästar, satsa allt på oss. Vi gör er aldrig besvikna. Det gäller dig också Stefan, inger mer flängande till Solvalla, okej?

Hur som helst, det märktes att det var seriefinal, det skall jag säga er. Det märktes främst i kvalitén i spelet men även i våra ansikten. Vi var sammanbitna och fokuserade under hela matchen. Korpen säger ni, lite skämt här och där va, men nej inte så. Ska man kunna spela mixfotboll i världsklassnivå gäller det att man är fokuserad och vaken.

Bollmora Inter är ett sådant där korplag vi har scoutat (iaf jag Emil, Jessica å Linus) i flera månader, säkert år också, men inte mött. Vi visste sedan tidigare att de vann Korpen Stockholms Cup i fjol efter att ha slagit de vi åkte ut på straffar emot, i finalen. Vi vet också att de, liksom vi, är nykomlingar i ettan och att de likt oss visar noll respekt för de lagen som har funnits i serien en längre tid. Ett tydligt tecken på det är ju att de faktiskt leder serien.
Bollmora Inter är inte som andra mixkorpenlag där det hör till vanligheterna att varje lag har några, minst en, jätte. Bollmora var alla ganska små. Kändes unga, kvicka. Det kändes som att man var på cup och mötte det där supertekniska utländska laget som senare utklassade en med 10-0. Det kändes plötsligt som att Skicka BK inte alls var ett tekniskt lag, vi blev mer Sverige under Lasse Lagerbäcks tid medan Bollmora var Spanien.

Vi gjorde första halvlek riktigt riktigt bra, det ska jag medge även fast Bollmoras innehav säkert var 70 - 30. Nu låter ju detta som att vi var utspelade men det skulle jag inte säga att vi var. Vi lät de rulla runt oss, finta och nästan komma till skott för att sedan göra en tvärsäker brytning och snabbt skicka upp en kontring. Kontringspelet var extremt effektivt och lyckat idag. I princip varje gång vi kom i fart blev det en farlig situation. Vi tar därför också ledningen efter ca 10 minuter efter ett drömlikt uppspel regisserat kvällens debutant Petter Ekbäck som fick bollen från egen backlinje (från Rebecka?), i mitten av planen. Tog med sig bollen i farten och gjorde sin kille och avancerade sedan uppåt och inåt mot straffområdet där han med en fin passning serverar Emil som, trots mottag med fel fot, hinner lägga bollen över till vänster och kyligt som bara Emil kan, placera in 0-1 bakom en något förvånad Bollmoramålvakt.




h den ligger i attityd och inställning från vår sida. 
Vi bestämde oss helt enkelt för att vara lite mer avslappnade. Vi tänkte att vi främst skulle fokusera på att bara ha kul på planen. En extrem klyscha, ja visst, men som med så många sådana så finns det ju oftast en dos sanning någonstans i de.
Vi värmde upp lite mindre, såg lite mindre seriösa ut och pepprade varandra lite mindre. Det kanske låter som att det skulle gett oss motsatt effekt men i praktiken så gjorde det bara att allt blev lite mer avdramatiserat. Tilläggas ska också att jag inte sett något annat lag i vår serie, eller någon annan serie för den delen heller, som kört seriösa uppvärmningsövningar innan match. Det säger väl kanske en del om vår ambition också, vi ska bli bäst. Alla kan inte bli bäst, alla ska inte bli bäst. Vi ska bli bäst. Vi är bäst.

Med hela arkitekttrion borta på finuppstyrd avslutningsmiddag (felprioritering?) var vi kvällen till ära lämnade med endast fyra tjejer. Det var alltså mer än lämpligt läge valt för Anna Andersdotter att göra sin debut i Skicka BK. I och med detta så skedde även något unikt - hela syskonskaran Persson/Andersdotter samlade i samma lag på samma plan. Mediasverige lär gå amok.
  Anna har en stark karaktär som visade sig redan direkt då hon totalvägrade att använda Skickas görnvita matchställ, men vad gör väl det om man hellre vill spela i en grön hammarbytröja? Ingenting. Ledningen är mycket nöjd. Välkommen in i laget Anna!

Majkens, eller MFF som vi kallar dem (tröjor, och spelstil?) påminner mycket om Malmö FF och var på pappret det starkaste laget hittills att möta. Vad jag menar då är fjolårstiteln i Division 1 som de tog samt att de även nu, innan igår vill säga, låg i toppen av årets division 1. Jag var själv på planen vid första halvleks start och lade redan då märke till det lugn som infann sig hos oss, minns att jag hann tänka att det kommer bli en rolig och bra match, innan domaren kom fram till mig och försäkrade mig om att det är bäst att jag håller ganska låg profil denna gång. Jag nickade, bet ihop, och gjorde sedan min bästa match för året. 

MFF hade avsparken men vi tog snabbt igen bollen och greppade tidigt kommandot och började rulla boll med det självförtroende vi alltid har på våra träningar. Något vi tränat en del på sistone är att involvera Petter i backlinjen, istället för att hastigt slå ut/slå upp bollen vid stressiga situationer, vilket fungerade alldeles utmärkt igår då vi flera gånger valde att vända hem till honom vid pressade stunder.
  Vi skapade några rejäla chanser ganska snabbt, några bollar som strök stolpen och något långskott över innan syskonen Person/Andersdotter bjöd på årets delikatess. Erik får en pass, kan det ha varit ifrån Anna?, tar emot bollen med ryggen vänd mot målet, har en riktigt tjurig back uppe i ryggen men lyckas hålla undan och lägger, istället för att vända på mål själv, en passning in i banan lite utanför straffområdet där Tove kommer mötandes. Tove tvekar inte en sekund utan smackar till bollen direkt. Värt att notera är att Tove möter Eriks boll helt rakt, dvs med vänster sida av kroppen mot målet. Som sagt, hon gick på skottalternativet direkt, vilket betyder högerfotens insida med redig skruv. Bollen blir ganska hög och dyker ner precis bakom fingertopparna på MFF:s förvirrade målvakt. Antar att skruven i skottet förvirrade rejält men målet är ett faktum, 0-1 till Skicka. Glädjen total, målgesterna vilda.
  Målet ger oss självförtroende och vi fortsätter att skapa möjligheter. Både John och Fimpen kom vid flera tillfällen runt på kanterna helt perfekt, efter vassa passningar ifrån mittfältsgiganterna Emil/Tove, och det är ett under att vi inte fick större utdelning än den vi fick i första halvlek. 0-2 kommer dock ganska kort därefter efter ett fint uppspel där bollen rullar in i till mig i straffområdet som med ryggen vänd mot målet kort petar den till Stefan som med kraft och självförtroende, likt Ronald Koemans frispark i europacupfinalen 92, säkert sätter vårt andra mål. 

Jag skulle inte påstå att vi var särskilt pressade alls vid något tillfälle under första halvlek men ändå lyckas MFF kvittera innan domaren blåser för halvtid, efter en tveksam insats (utebliven sådan) från domarens sida. En MFF-kille trycker sig med fysisk kraft in i straffområdet och hoppas att med kraft, det syntes, skjuta bollen i mål men i stället träffar han Rebeckas ben som faller skrikandes till backen. Eftersom bollen inte var i närheten, och eftersom Rebecka ligger i gruset, stannar spelet av och alla väntade väl egentligen på domarens signal till frispark. Den kom dock aldrig vilket innebar att MFF-killen stod där med bollen och bara kunde placera in bollen bredvid en totalt förvirrad Petter som även han inte kunde förstå varför domaren inte hade blåst. Ett onödigt mål på något sätt, det skulle så klart ha varit frispark, men vi kunde ha avstyrt situationen tidigare. Kan dock redan här säga att Rebecka var matchen spelare, enligt mig iaf. Flera klockrena viktiga brytningar under hela matchen.

I halvtidsringen är det mest positiva fraser som utbyts och vi är alla eniga om att det är en extremt rolig match som pågår där ute samt att vi absolut ska vinna om vi bara fortsätter som vi hittills gjort. Andra halvleken blir dock inte riktigt som vi tänkt oss då något av det mest oväntade händer redan efter några minuter. Det som händer är att det kommer en krossboll instundandes i vårt straffområde och det verkar råda en liten förvirring mellan backen och Petter om vem som ska ta bollen vilket innebär att Petter sent tar beslutet om att han ska försöka nå bollen. Vad han dock inte märkte/eller la märke till (vet ej hur han tänkte) var att han då var utanför straffområdet med minst en fot. När han väl hade greppat bollen hade han även glidit ut med resterande delar av kroppen och möter domarens blick med ett skamset ansikte när han kom rusade med det röda kortet i allra högsta fart. Ganska intressant ingripande av domaren som förutom denna stund, knappt sprungit alls på planen, men nu vid detta grava regelöverträdande fick anledningen att lägga benen på ryggen. Det sågs i och för sig sjukt seriöst ut när han med bestämd min tog språng mot Petter så jag kan bara le åt det. Detta innebar att Petter fick ett personligt matchstraff (samt givetvis tre matchers avstängning och böter på 30 000) och att vi skulle få spela hela matchen mindre med en man mindre. Som tur är så är killen med Kops-panband i vårt lag (Fimpen) gammal JH-målis så vem som skulle in i buren var självklart. 

Trots detta numerära underläge var det inte till deras fördel. Jag skulle inte säga att vi spelade bra, vi blev förvirrade rent positionsmässigt, men vi lyckades ändå skapa fler chanser än vad dem gjorde. Vi var ju själv i en liknande sits under årets första match, då vi var två man fler, och så här med facit i hand så har jag förstått att det inte är så lätt som man först tror att vara en spelare mer. Vi hade flera chanser att definitivt punktera matchen, bland annat en hörna från Stefan som Erik klipper på halvvoleyt direkt, dock letade sig bollen lite till höger om målet. Även jag själv hade chansen två gånger om då jag var ensam med målvakten men jag lyckas båda gångerna träffa honom, inte målet. 
Innan matchen tar slut hinner tyvärr en riktigt tråkig händelse ske då Anna, efter att ha sprungit ihop med John, for hårt i backen med huvudet i full kraft. Efter några minuter reste hon sig upp, något omtöcknad och yr, men till allas stora glädje så verkade det inte vara något mer allvarligt. Vilken fighter. 

Matchen slutade alltså 1-2 till vår favör och detta måste ju, om något, vara ett styrkebesked. Ett besked om att vi är på rätt bana igen. Det är jag övertygad om att vi är också. I nästa match väntar FC Sillstryparna, ett gäng vi tampades med i tvåan förra året (en vinst/en förlust), och det lär definitivt bli en tuff match. 

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera våra arkitektstudenter till deras examen samt önska vår målvakt Petter lycka till i sin slutuppladdning för Stockholm maraton. Nu får du ju även tillfälle att läsa på i regelboken, om vart och vart inte, en målvakt får ta bollen med händerna.

Fredag eftermiddag, gled precis igenom Bräcke. Fy fan vilken deppig håla. Blir ändå attraherad av orten på något sätt då den, som många andra småbyar/orter i Jämtland, ger mig Twin Peaks-känslor. Och ja, Twin Peaks-känslor är ju typ det bästa man kan få.
Därmed inte sagt att Bräcke på något sätt är bra. Nejdå.

Trevlig helg! 

Ps. Dags att styra upp ett gäng lagsommarfester nu. 
Först till kvarn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar