lördag 11 juli 2015

GUUUUUUUUUUUUUUUUUULD!


Äntligen kom den. Dagen som vi alla med våra grönvita Skickahjärtan har väntat på. Och som vi har väntat. Som vi har drömt. Vågade vi ens drömma detta?

I skrivande stund är det nästan en vecka sedan bragden blev ett faktum. En vecka där spelarna har firats av från sista avblåsningen fram till kvällens avslutande segerskål på Vintervikens klippor. Stämningen nere i Stockholm har varit helt galen. Efter den första ceremonin i Kungsan (se film här) har vi varit tungt uppvaktade även privat. Men så är det att vara mästare. Så är det att vinna ett mästerskap. Så är det att vara bäst i Stockholm. 



Hur gick det då till? Hur kunde det plötsligt hända? Vad berodde det på? 
Förtjänade vi det här? Hade vi tur? Var vi skickliga? Var domarna på vår sida? 
Fick alla andra lag solsting, men inte vi? 

Så här gick det till:


Vi släppte alltså inte in ett enda mål (!) förrän finalen då Markus kände att det kommer ser oroväckande enkelt ut om vi går igenom hela cupen utan att ha släppt in ett mål. Vi visste att vi skulle få korruptionsangklagelser om vi dominerade för hårt, så vi bjöd på det där frisparksmålet. 

Att Skicka BK vann KNC 2015 har att göra med att vi är:
- Rutinerade
- Har en väldigt bred trupp
- Extremt bra lagsjälvkänsla, vi vet vad vi är kapabla till
- Spetskompetenser vid varje position
- Snyggt matchställ
- Frukostkonceptet

Vi förtjänade absolut det här. Efter fem raka cuper utslagna på straffar, där vi flera av dem liksom nu - dominerat gruppspelen, så var det inte mer än rättvist att vi fick ta oss ett eller två steg längre. Nej, vi kan inte tala om tur denna gång. Motståndarlagen, t.ex. Västertorps BK, hade däremot tur. Tur att få en straff i matchens sista sekund. Synd för dem bara att ödet tog ut sin rätt och straffade (haha) verkligheten direkt. Det var ingen straff. Vi var med om det här i fjol mot dem också. Vi ledde semifinalen, de får en straff på slutet och de gör mål, och vinner sedan straffarna. Och cupen. Inte i år hörni. Icke sa Nicke. Fett skönt att slå ut laget som vunnit cupen två år i rad. Vi sände en tydlig signal till övriga lag i och med det. Nästa fråga, om vi var skickliga. Ja det var vi. Extremt lugna och säkra på vad vi kan i kombination med att några klev fram och gjorde osannolika prestationer skapade vår skicklighet. Om domarna var på vår sida? Domarna var på alla lags sida, men inte vår. I finalen fick vi ett målbortdömt, helt omotiverat, vilket gjorde att finalen fick bli onödigt spännande. Om alla andra lag hade fått solsting? Oklart. Men en sak som är säker är att Ivar hade fått solsting. Han frågade nämligen Frida efter straffläggningen, ett antal minuter efter, alltså efter att vi hade firat ett tag något i stil med "Alltså jag tror att jag har fått lite solsting eller något, för vad hände med straffarna, hur gick det där?"

När Kalle dundrade in sista straffen, eftersom Markus hade räddat deras andra straff, kollade jag på domaren för att se vad han skulle göra. Han blåste av matchen. Ingen fattade någonting men jag började springa mot målet, för det är ju så de gör på TV. Jag fick skrika åt mig mina lagkompisar, men fick med dem. Vid straffområdet mötte jag Markus och vi försökte hoppa lite. Efter ett tag insåg jag att vi måste ha en segerhög så jag slängde mig på backen. Till en början hängde ingen på, ingen fattade grejen (helt uppe i euforin) så jag fick säga åt dem att lägga sig på mig. Sen var det bra stämning i högen ett tag. Sen reste vi oss upp och tackade för matchen. Fy satan vad glada vi var! Att få en medalj, eller pokal, med Skicka har jag drömt om SÅ jävla länge. Efter fem år förtjänar vi det. Det här är den bästa möjliga presenten vi kan ge oss själva i 5-årspresent hörni. Skicka BK har nu funnits i 5 år. 

SKICKA BK 4-EVER!










   





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar